Juholt och den politiska utvecklingen

Polarn Johan Ingerö benar med sedvanlig skärpa upp politikens troliga utveckling och partiernas olika utmaningar i denna bloggpost och förklarar varför Juholt antagligen inte kommer att ha det så lätt.

På något sätt kan jag tycka att det är fräscht att Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet släpper trianguleringsambitionerna och väljer en ledare som är fast förankrad i klasskampshistorien. Icke desto mindre är detta ändå en smula problematiskt för dem, i den eventualitet att de kanske skulle vilja vinna något val, någon gång i framtiden.

Den tid då Arbetarrörelsen kunde styra och ställa lite som de ville är över. Verkligheten är en mäktig fiende och så länge Sveriges gränser separerade folkskälen från omvärlden gick den att hålla stången, men saker och ting ser annorlunda ut idag.

Media är inte längre samma sak som under den tid som Juholt verkar längta tillbaka till. Socialdemokratisk dominans krävde kontroll över informationsspridningen. Numera kan svenskarna kolla på CNN och läsa internationella nyheter på nätet. Medborgarjournalistiken utmanar och ifrågasätter på alla sätt och från alla håll.

Det är naturligtvis ingen slump att Socialdemokraterna ville ha ett förbud mot paraboler. De ville helt enkelt fortsätta att kontrollera vilken information Svensken fick sig till livs. (Detta var alltså så sent som 1987.)

Det var egentligen inte så länge sedan som Palme kunde ljuga svenska folket rakt upp i ansiktet och dessutom tvinga den privatägda tidningen Dagens Nyheter till falska dementier i den så kallade Geijeraffären, även om det nu känns som en helt annan värld.

Kultursektorn förstatligades indirekt genom att staten (och kommunerna) finansierade mer och mer av den. Möjligen till viss del i välmening, men med effekten att kulturutövning med annan finansiering i hög grad drabbades av undanträngningseffekter. Följdriktigt stödjer också kulturens intressen det politiska alternativ som erbjuder kulturen bästa livsvillkor. I ett system där staten dominerar kulturfinansieringen, kommer också den politik som lovar mest av sådan finansiering, premieras av de för samhällsutvecklingen så viktiga kulturinstitutionerna.

Arbetsmarknadens sammansättning har också förändrats med strukturomvandlingar. Förr i tiden var enkla jobb ofta nästan lite isolerade från omvärlden. I gruvor och fabriker pratade jobbarna mest med varandra. Facket, med sin unika särställning, hade helt andra möjligheter att trycka ner sin världsbild i medlemmarnas halsar. Med en växande tjänstesektor pratar folk med varandra på ett helt annat sätt i kontakten med kunder och leverantörer. Tjänsteföretagen är ofta mindre organisationer i vilka anställda och ägare har nära kontakt. Svårt då för en aldrig så slipad klasskampsagitator att måla upp den senare som ondskan själv.

Ekonomiskt lever vi i en globaliserad tillvaro med avreglerade finansmarknader och ömsesidigt beroende av vår omvärld.

Den politiska kraft som sossarna besatt under 50- och 60-talen byggde på centralistiska ekonomiska och kulturella strukturer, som faktiskt inte finns längre på samma sätt. Möjligheterna för Juholt att gå till val på drömmar om denna svunna tid torde sålunda vara begränsad.