tisdag, november 16, 2010

"När man blir småföretagare märker man att det inte går att vara sosse"

Det oproportionerliga fokus som nu läggs vid det Socialdemokratiska Arbetarepartiet i media börjar ju nästan bli larvigt. Visst är det intressant att Mona Sahlin avgår. Visst är det intressant att ett parti som tidigare varit det kanske viktigaste i svenskt politik inte längre är det, men någon måtta får det väl ändå vara?

Vinkeln är - i alla fall i radions P1 - att Socialdemokraterna på något sätt är liksom ett viktigt allmänintresse som måste räddas. Den kritiska granskningen verkar ske inom dessa ramar, medan blicken kanske borde lyftas och frågan diskuteras utifrån varför Socialdemokraterna inte längre är relevanta. Det skulle jag tycka vara betydligt mer intressant än att passivt delta i den offentliga interndebatten om hur sossarna kan komma tillbaka.

Varje betraktare med någon som helst slags föreställningsförmåga måste väl se att eran (S)-dominans är över? Huvudanledningen till detta enligt de flesta är att de inte förmått förnya sig. Det stämmer nog. Sannolikheten att de ska kunna förnya sig framöver är också milt uttryckt begränsad.

Sossarna har tidigare varit experter på att styra agendan. De har liksom kunnat anpassa samhällsdebatten till sina lösningar. Det kan de inte längre, delvis beroende på att de inte innehar regeringsmakten, men också att de ingick i ett samarbete som satte begränsningar för handlingsutrymmet.

Den största bojan kring (S)-förnyelsens fot är dock den starka relationen till LO med sin antika syn på arbetsmarknaden och relationen mellan företagare och anställda.

Att företagande och företagandets villkor är centrala faktorer i varje samhällsbygge blir en allt mer spridd sanning. Då kan man inte bygga sin politik på att odla konflikten mellan arbete och kapital...

Den tidigare Socialdemokratiska statssekreteraren Klas Eklund kanske säger det bäst i Dagens PS angående varför han själv lämnade partiet: "Det är knappast någon nyhet. När man blir småföretagare märker man att det inte går att vara sosse".

Etiketter: , , ,

5 Comments:

Blogger Elias said...

Exakt! Det som fick mig att bli mer liberalt inställd och lämna vänsterblocket var att jag blev egenföretagare.
(Sedan hjälpte Johan Norbergs böcker till också.)

10:22 fm  
Blogger Ola Berg said...

+1 vad Elias sa.

När man ser hur mycket man betalar in av de värden man själv skapar; och ser hur dåligt sedan den offentliga förvaltningen förvaltar dessa värden; och av Norberg får upp ögonen för hur ingen har förlorat på att jag skapar värden; då inser man hur förljugen vänsterblockets världsbild är, och hur opraktiska deras lösningar.

10:25 fm  
Blogger Johan, PL&C said...

Det där är jäkligt intressant och visar kraften med de dolda skatterna. För företagare blir det uppenbart hur mycket man betalar.

Skatteuppbördssystemet borde göras om för att göra skatterna lika synliga för löntagare som för företagare...

Något att motionera inför C-stämman kanske?

10:39 fm  
Blogger Dan said...

Ja! För den viktigaste, farligaste, djupaste frågan, som man ändå måste våga ställa är: har vi blivit obsoleta? Kan det möjligen tänkas att tiden sprungit förbi våra problemställningar och våra lösningar? Kan det vara så att Socialdemokratin inte längre är relevant, som idé? Först när man kan vara så existensialistisk finns det en chans att komma framåt. Men det är nog helt otänkbara tankar i (S), för en lång tid framåt, deras självbild som Den Goda Kraften i Världen är fortfarande som en stor våt filt.

12:27 em  
Anonymous Anonym said...

Jag vill för min del se Veronica Palm som Mona Sahlins efterträdare. Hon är den i gänget som verkligen KÄMPAT för välfärden mot attackerna från en samvetslös regering. Som ekonomiskt sakkunnig ansluter jag mig dessutom till en vänsterlinje, av följande exakta skäl: alliansen driver en kraftigt externt inflationsdrivande politik, som kan bli direkt ödesdiger, då den gör det rationellt att slösa och skuldsätta sig inför risken att bli arbetslös och förlora alltihop när man blir utförsäktad. Initialt får vi en kraftig konjunkturstimulans - och på sikt en bubbla kombinerad med rejäl kostnadsinflation. Det gör dubbeldipp. Jag delar Riksbankens oro och min prognos på låt oss säga två tre års sikt och framåt är mycket dyster.

- Peter Ingestad

4:03 em  

Skicka en kommentar

<< Home