tisdag, april 13, 2010

Miljölagstiftningen hindrar miljöförbättringar

Besökte idag å yrkets vägnar ett industriföretag i södra norrland. De är världsledande på sitt område och mycket innovativa. De har funnits länge och sitter mer eller mindre ihop med sin lokalisering; de flesta på orten har sin utkomst från företaget, direkt eller indirekt.

Bland alla de utmaningar de tar sig an finns naturliga många hinder att ta sig över. Vissa stora, naturliga och ofrånkomliga, men också andra helt onödiga.

Genom Sveriges luddiga, komplicerade, ineffektiva och rättsosäkra miljölagstiftning har företaget varit ålagda att först utreda en mängd irrelevanta konsekvenser av verksamheten. Senare tvingade till dyra och komplicerade åtgärder för att ändra på eventuella miljöproblem som utredningen påvisar.

Men ska inte företagen då ta sitt ansvar? Är miljön inte så viktig att värna att länsstyrelser och miljödomstolar ska kunna stoppa miljöbovar?

Jo, självklart. Men...

Vad som verkligen är ett miljöproblem är i sig föremål för debatt och tydligen kan vad som helst vara det enligt gällande lag. En dam som röker i sin trädgård, lekande barn och flagglinor som slår mot grannens flaggstång.

I det aktuella fallet handlar det om ett läckage från en deponi. En i naturen vanligt förekommande och ogiftig metall spiller över i en intilliggande sjö med ca 8 kg per år.

För det första är det inte på något sätt påvisat att metallen skulle vara miljöfarlig.

För det andra ligger det några hundra meter från platsen ett reningsverk som årligen släpper ut ca 1700 kg av samma metall, till samma vatten.

Företaget tvingas till investeringar i 100-miljonerkronorsklassen för att genomföra en miljömässigt och på alla andra sätt helt meningslös åtgärd. Ordstävet "sila mygg och svälja kameler" dyker upp...

Företagets mycket kunniga och välrenommerade miljöchef avslutade mötet med en suck: "Tänk vilka miljöförbättringar vi hade kunnat gjort med dom pengarna."

Etiketter: , ,