tisdag, mars 16, 2010

Stockholm tappar stjärnor

Jag vet inte om det framgått på bloggen, men jag är mycket intresserad av mat och dryck. Jag tycker att ett speciellt restaurangbesök kan vara ett äventyr väl värt att spara länge för.

Under de senare åren har mat- och framförallt restaurangkulturen utvecklats mycket i Sverige. Runt om i landet låter unga och gamla krögare entusiasmen och pionjärandan flöda.

Superstjärnor som Melker Andersson, Pontus Frithiof och Mattias Dahlgren visar prov på både entreprenörsanda och perfektionism. Bland storstädernas vattenhål har vi blivit bortskämda med flera stjärnor från den mytomspunna krog- och hotellbibeln Guide Michelin.

I årets upplaga förlorar två stockholmsställen stjärnstatusen. Anrika Operakällaren och den egentligen betydligt mer intressanta Leijontornet. Det är bara att beklaga och jag har ärligt talat svårt att förstå hur Leijontornet kan göra någon besviken. Möjligen är det deras policy att bara använda svenska råvaror som öppnar för kvalitetsbrister.

Hursomhelst är det hög tid att komplettera Eskil Erlandssons fantastiska initiativ om Matlandet med en spetspolicy. Hur kan politiken underlätta för fler svenska stjärnkrogar? Finns det hinder som måste avlägsnas?

Ett problem är naturligtvis att vi dels har väldigt platt lönestruktur i vårt avlånga land. Det är för liten lönespridning helt enkelt. För få svenskar blir så pass rika genom att lönearbeta att de kan äta ute ofta.

Vi har också väääldigt höga skatter på arbete. Det gör hantverksmässig livsmedelsberedning dyrt. Sådan typ av matlagning som kräver kunskap och kärlek i köket blir väldigt dyr, relativt att köpa hem en biff och grilla på själv.

Min goda vän Elisabeth Thand Ringqvist talar mycket i sin riksdagskampanj om hur viktig kulturen är för att skänka den attraktionskraft som gör Sverige (och Stockholm) till ett ställe där koola företag vill etablera sig.

Matkulturen är inget undantag. Ett bra uteliv, mat och dryck i världsklass och ett kulturklimat som drar till sig kreativitet är lika viktigt som låga skatter och goda villkor för företagande, även om det senare ju faktiskt är förutsättning för det förra.

---

Stort grattis till Frantzén/Lindeberg här i gamla stan som får ytterligare en stjärna och nu befinner sig på Mattias Dahlgrens matsalsnivå!

Etiketter: , , , ,

2 Comments:

Blogger Magnus Persson said...

En intressant tanke i förlängningen på det du diskuterar - särskilt med bakgrund av RUT-, ROT och RIT-avdragen, är varför momsen på mat är differentierad (i butik 12%, på restaurang 6%). Speciellt intressant blir det för den som rör sig i gränslandet och kanske säljer både "äta-här" och "take-away". Har jag förstått det riktigt kan då samma mål mat, lite beroende på hur Skatteverket tolkar det, beskattas olika. Och oavsett vilket tenderar det inte att vara finkrogar som säljer take-away-mat.

Fast - det kanske skulle kosta en massa pengar att göra ändringen, trots att exempelvis mängden svart omsättningen i branschen borde minska. Fast vad vet jag - jag är då inte nationalekonom... :-)

4:08 em  
Anonymous Annika Krispinsson said...

Vem vill äta pannkakor från Holland när bonden här hemma har höns och odlar vete på sin åker? Varför vill vi äta biff från Argentina när vårt kött kan komma direkt från det lokala slakteriet?

Alla vi som har möjlighet att göra aktiva val i vad vi stoppar i oss, antingen om vi går på krogen eller om vi handlar hem till vårt egna kök, har ju den unika möjligheten.

Men i Matlandet Sverige finns många äldre som aldrig kan det. Bor man på ett äldreboende och krafterna avtar så förlorar man ofta makten över hur och vad man vill äta. Många äldre blir också beroende av kalla matlådor med mat som lagats flera dagar tidigare. Bor man på ett äldreboende så är man beroende av de mattider och rutiner som boendet har, dygnets alla timmar och veckans alla dagar. Vi behöver ett Matland också inom offentlig verksamhet!

http://bit.ly/c8HKS5

11:28 em  

Skicka en kommentar

<< Home