Ett startskott för ett proffsigare Centerparti, tack

Det som gör det lite extra knepigt med partipolitik är att det liksom inte finns några pris än förstaplatsen. Antingen är du bäst på en eller flera frågor som är viktigast för en väljare, eller så är du ingenting. Det finns ingen silvermedalj till den som är näst bäst.

2006 var Centerpartiet oslagbart bäst på flera saker och det vi fick mest uppmärksamhet för var nog de så kallade ungdomsavtalen. Vissa tyckte naturligtvis inte alls om det, men de som delade vår analys belönade vårt initiativ.

Just nu är det svårare att peka på vad Centerpartiet är bäst på. Jag tycker ju naturligtvis att vår politik är bättre än andras (annars skulle jag ju inte vara medlem), men vi har två problem.

Förnyelsen har tappat fart. Det som gjorde Centern intressant 2006 var att vi hade pekat ut en tydlig riktning och trampade på. Vi tog ställning och bestämde oss för att inte fega ur, föreslog radikala åtgärder (som t ex ungdomsavtal) och lät våra förslag bottna i en sund och viktig samhällskritik.

Organisationens förmåga att leverera nödvändigt stöd till politiken verkar för närvarande stukat. Våra statsråd gör en del fantastiska saker, men deras insatser kopplas inte i tillräcklig grad till Centerpartiet.

Ett flagrant exempel är när till och med ett annat parti skryter om vad vår minister uträttar. Moderaterna berättar på sin webbplats om Eskil Erlandssons arbete för djurskydd. Det är väl i o f s bra att någon berättar om vår politik, men det vore ju naturligtvis bäst om vi själva kunde göra det.

En del som fungerar väldigt bra är Centerbloggarna. Här har också organisationen gått in och skapat bra stödsystem för den som vill centerblogga. Både genom enkla, men effektiva Centerbloggar.se och mer avancerade Centernätet. (Mer sånt!)

Det är naturligtvis lätt att som jag sitta utifrån och recensera organisationens insatser och man måste naturligvis ha respekt för att ansvariga antagligen sliter allt vad de orkar.

Det är säkerligen så att man också arbetar hårt med att genomföra nödvändiga förändringar för att Centerpartiet ska fungera bättre. Men så länge vi medlemmar svävar i okunnighet om dessa förändringar, blir man som Centerpartist naturligtvis orolig när vi i tre opinionsmätningar i rad ligger på katastrofalt låga siffror!

Ikväll kommer vår partisekreterare Anders Flanking att bemöta den interna kritiken i SVT Agenda. Det blir ett ypperligt tillfälle för honom att berätta vilka förändringar som kommer att göras. Centerpartiet är bättre än vad vi just nu förmår att förklara.

Min förhoppning är att Anders ikväll avlossar startskottet för en väg mot ett snabbare, bättre och proffsigare Centerparti!

Maud bäst när det gäller

Det är så skönt att veta att vår partiledare, Maud Olofsson, aldrig vacklar när det gäller principerna.

Det är egentligen ganska självklart att man inte bör ösa in skattemedel i privata verksamheter som inte bär sig av sig själv.

Det skulle dock vara så lätt för en politiker att vilja visa "handlingskraft" genom att föreslå riktade stöd, åtgärder och allt vad man kallar det för att blidka en upprörd lokal opinion. Fastän man måste förstå att man samtidigt drar undan möjligheter för fungerande verksamheter att fortsätta att utvecklas. Det är nämligen så att det ju är deras pengar man måste ta för att dela ut till deras konkurrenter som gjort av med sina egna.

Alla jag känner med någorlunda liberala sympatier (och faktiskt en och annan socialdemokrat) tycker att Maud gör helt rätt i hanteringen av bilkrisen. Hon har mod och integritet nog att säga nej till kortsiktiga sockerchocker till förmån för en långsiktigt klok näringspolitik som bygger hållbara ekonomiska muskler.

För den som till äventyrs glömt bort hur Mona Sahlin resonerar kring bilkrisen rekommenderas denna gamla klassiker:

Om korv och politik

Socialdemokraterna har ett gigantiskt problem. Deras partiledare är inte särskilt populär. Folk har helt enkelt inte förtroende för henne, inte ens de som vanligtvis brukar rösta på Socialdemokraterna.

Det syns om inte annat i den gigantiska väljarflykten till ett parti som tvärtom har en ledare med allt det som Mona Sahlin inte har: Miljöpartiets Maria Wetterstrand.

Detta sker samtidigt som att statsministern åker runt i världen och visar prov på ett ganska gott ledarskap. Till och med den gängse sosseväljaren tycker nog att Reinfeldt gör ett hyggligt jobb.

Hela denna uppvisning i statsmannaskap beräknas kulminera i ett Köpenhamnsklimax där den svenska statsministern som med en gemensam röst för europas 500 miljoner medborgare kommer att förhandla om den största politiska frågan just nu med världens prominenta ledare. Från Hu Jintao till Barack Obama.

Socialdemokraterna måste försöka hitta något sätt att grumla den annars så positiva bilden av regeringen. Man har valt ut näringsminister Maud Olofsson som medel till det målet. Därför kan vi just nu betrakta ett från Sveavägen 68 orkestrerat drev mot henne.

Att just näringsministerposten är en lämplig måltavla finns det ju ett visst empiriskt stöd för. De senaste tre Socialdemokratiska näringsministerna har alla blivit prickade av riksdagens konstitutionsutskott. Det är alltså en roll som för med sig en del svåra och konstitutionellt problematiska uppgifter.

"Den som gillar korv och politik bör inte se på när det görs" är ett citat som väl stämmer överens med det som pågor nu. Och av alla är Socialdemokraterna sin tradition trogen allra värst. Med halvsanningar och grovt åsidosättande av förtroende, moral och normal anständighet använder man hela sitt maktmaskineri för att försöka krossa en människa. I det här fallet Maud Olofsson.

Problemet för dem är att de inte känner vår partiledare. Hon är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och får snarast superkrafter när hon utsätts för den typen av tryck som vi har kunnat se de senaste dagarna.

De "affärer" som Maud nu pressas av är egentligen skitsaker.

Det första var en ren felaktighet. Funderingarna på att sälja nätet för att investera i kärnkraft i England var just det: funderingar. Detta har dessutom läckt från en enligt uppgift "snäv krets". Om det har något samband att de båda "kamraterna" från SEKO lämnat styrelsen kan man ju inte veta, men särskilt långsökt är det väl inte? De har då kraftigt åsidosatt sina uppgifter i styrelsearbetet. De har svikit och skadat bolaget och SEKO's medlemmar och alla andra som jobbar i bolaget, för att spela med i en smutskastningskampanj mot en politisk motståndare. (Men det kan man som sagt inte veta något om.)

När det gäller det andra, pantavtalet, hade Maud Olofsson säkert inte superkoll på avtalets omfattning först. Men hon skaffade sig sådan koll snabbare än såväl Eneroth som Östros och Peter Eriksson. Dessutom är det ju precis så som Centerpartiet i grunden vill att kärnkraftsansvaret ska fördelas. (Låt vara inte regeringen som helhet, i synnerhet Folkpartiet som av något oklara skäl vill subventionera just kärnkraft i bland annat riskhanteringen.)

När det gäller vindkraftshistorien är det sedan länge känt att vi har helt galet otympliga miljöprövningsprocesser i vårt avlånga land. Detta måste ändras och det är ett stort sundhetstecken att näringsministern adresserar problemet och säger att hon ska se till att det kan gå fortare med tillståndsprövningarna.

Detta vänder tidningen Norrländska Socialdemokraten till att hon ska "hjälpa sin son" som jobbar med IT på det aktuella företaget. (Antagligen gillar de inte att det finns unga människor som har jobb. Det skulle förklara synen på LAS och sånt.)

Maud Olofsson är en bra partiledare och en fantastisk näringsminister. Man önskar ju att någon i en kritisk granskning kunde jämföra hennes arbete med Björn Rosengrens t ex från den tiden har var näringsminister. Kolla på hur Rosengren hanterade uppkomna situationer i t ex bilindustrin...

Mitt förtroende har hon förtjänat. Sedan kan man ha synpunkter på hur partiet fungerar i övrigt och det är väl til syvende og sidst partiledarens ansvar att ta tag i.

Läs också Maud Olofsson på dagens DN Debatt.

Läs även SvD's ledarblogg som håller med Maud och andra goda Centerpartister som debatterar på SvD Brännpunkt om skatterna.

(MP) och (V) vill återsocialisera vården

Per Ankersjö, Kerstin Lundgren och Gustav Andersson (alla C), skriver idag på DN Debatt om hur Miljöpartiet agerar i den praktiska politiken. Och det är ganska långt ifrån liberalt. Faktum är att man tydligen står ganska långt till vänster om Socialdemokraterna.

MP vill t ex återföra S:t Görans sjukhus i Stockholm till landstingets regi. (Om det ska ske genom konfiskering eller expropriering är väl ännu oklart.)

Tydligen är den politiska styrningen av vården viktigare än patienternas väl.

S:t Görans sjukhus levererar vård i toppklass, personalen trivs bättre än på landstingsdrivna inrättningar och det kostar 100 miljoner mindre per år i den driftsform som nu råder.

Detta ställer sig alltså Miljöpartiet tillsammans med de tilltänkta regeringskollegorna i Vänsterpartiet emot.

Bit i den, latteliberaler...

Latteliberaler föredrar sitt kaffe varmt

Sanna Rayman skriver i SvD om de tomma kaffetunnornas skrammel - latteliberalismen och Miljöpartiet.

För det första tänker Miljöpartiet försöka vinna valet tillsammans med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Det kommer utan tvivel att bli en hel del socialism i en eventuell rödgrön regering. Det kan säkert många gilla, men knappast liberaler...

För det andra har de själva faktiskt en hel del intressanta idéer om ränta, global handel och företags ägande.

Johan Norberg sätter fingret på epaliberalernas kardinalfel. Maria Wetterstrand har åsikter om vilket kaffe du ska dricka och var du ska dricka det - eftersom människor "mår minst lika bra av mer tid och en latte än av en extra resa till Thailand". Hur fan vet hon det? Att övertaget ha en åsikt om vad som är "bra" för ett helt folk är ett tecken på att man inte alls fattat vad liberalismen går ut på.

För det tredje lär vi få dricka vårt kaffe kallt om Miljöpartiet får skriva den rödgröna energipolitiken.

---

Goda vännen Elisabeth Thand Ringqvist debatterar förövrigt idag tillsammans med Johnny Munkhammar på SVT Opinion om ett av mina favoritämnen, LAS.

SvD om mig (!) och företagande

Rodnande bugar jag mig för uppmärksamheten i självaste Svenska Dagbladet idag. Merit Wager uppmärksammar i sin kolumn att jag kandiderar till (bl a) riksdagen och verkar tycka att det är bra, eftersom jag har en hel del erfarenhet av småföretagande.

Jag har faktiskt gjort den resa som många som pratar om småföretagandets vikt föreställer sig. Och jag ska säga att det inte är så himla lätt. Risken är faktiskt mycket större att det går på tok än att det lyckas.

Hade jag vetat att det skulle ta 7 år innan man kunde börja lita på att kunna betala hyran varje månad hade jag nog faktiskt avbrutit mitt företagandeäventyr och sökt jobb istället. Uthållighet är i minst 9 fall av 10 direkt avgörande om det ska bli något. Man måste vara beredd att offra allt. Verkligen allt.

Som så många andra började jag som "kalsongkonsult". Så kallar man folk som konsultar från hemmet, eftersom man liksom inte har någon större anledning att dra på sig brallorna innan man sätter sig och ringer kunder.

Jag upptäckte snabbt att jag sålde bättre med byxorna på, varför jag dealade in mig hos ett annat företag. Fick sitta i en källare på lilla nygatan, mot att jag hjälpte dem gratis då och då. Efter ett tag flyttade en gammal kollega in också och tillsammans (och ihop med företaget vi satt hos) kunde vi ta allt större projekt och bättre affärer.

Den gamla kollegan och jag kopplade på våra kunskaper om kommunikation i interaktiva medier till vårt "värdföretags" erbjudande, som i hög grad handlade om traditionella medier. De gjorde mycket film, utställningar och broschyrer och böcker.

Detta är ett mycket bra sätt att utveckla sitt företagande. Att haka på ett företag som gått igenom de första skakiga åren. På så vis kan man åka lite snålskjuts på den trygghet de lyckats bygga upp. Man kan ta mindre betalt än om man jobbar direkt mot slutkund, men ofta handlar den nya företagarens vardag mer om att överhuvudtaget kunna ta betalt.

Efter fyra och ett halvt år tillsammans med dem ville vi gå vidare. Det var dags att börja bygga bolag "på riktigt". Vi hade redan tre år tidigare tillsammans med det andra företaget flyttat upp ur källaren till en annan lokal på andra sidan gamla stan. Nu var det dags för det första egna kontraktet.

Att gå från 3 månadersavtal till ett hyreskontrakt på 3 år, där vi faktiskt förbinder oss att betala över en miljon kronor i hyra totalt är fruktansvärt läskigt! Tänk om våra kunder slutar köpa av oss? Tänk om någon av oss blir sjuk? Tänk om det blir finanskris? Trots att det sistnämnda faktiskt hände har vi glädjande nog klarat hyran med god marginal.

Det andra stora läskiga var när vi anställde för första gången. Vi hade ett stort projekt som vi behövde hjälp med och vi hade en kandidat som visade sig synnerligen lämplig. Hon ville verkligen jobba med oss, så när vi hade lite svårt att fatta beslutet så erbjöd hon sig att jobba gratis. Efter ett par veckor stod det klart att hon var perfekt för jobbet. Vi provanställde henne och när provanställningen var färdig fick hon fast tjänst med ett rejält lönepåslag. (Rolig kuriosa är att den personen själv sedermera sade upp sig för att starta egen konsultfirma!)

Över åren har vi haft som flest fyra anställda förutom mig själv och den andra ägaren. Nu har vi en kille som jobbar deltid åt oss och ev en ytterligare på väg in. Vi har fler affärer än vad vi egentligen klarar av att leverera, så vi anlitar en del "kalsongkonsulter" som hjälper oss med projekten.

Det går ganska bra. Eller kanske till och med väldigt bra. Dessutom är det väldigt roligt. Jag älskar att jobba i projekt tillsammans med våra kunder. Ibland är det naturligtvis oerhört arbetsamt, men jag vet att varje timme jag lägger faktiskt bygger värde i något som jag äger. Det är en skön känsla att se något skapas under sina fötter. Förhoppningsvis blir vårt företag något bestående som fortsätter att verka enligt vår idé under många år framöver. Det finns -med risk för att låta skrytsam - en hel del som tyder på det.

Men det har som sagt tagit några år (nio närmare bestämt) att komma hit.

Nomineringskriget om framtiden

Nomineringsstämman för Stockholms län börjar bli klar och det var tydligen hårda strider om platserna. Och det är väl på något sätt ett sundhetstecken. Det är i alla lägen bättre att det finns en massa viljor än att alla bara säger ja och amen, även om man som varande en av "förnyarna" stundtals kan bli väldigt trött på bakåtsträveriet hos vissa delar av vår stora centerrörelse.

Magnus Andersson tog åtminstone tillbaka den plats som medlemsomröstningen givit honom: 4:e-platsen. Ingen drömplats, men ändå en milsvid skillnad mot nomineringskommitténs föreslagna 5:e-plats.

Det här med nomineringarna är intressant. Vilka namn som toppar listorna är avgörande för möjligheterna att göra en bra valrörelse. Fredrick Federley berättar mer om detta på sin blogg.

Från en tynande tillvaro i Stockholm före 2006 så har Centerpartiet nu en lång rad mycket engagerade medlemmar. I Stockholms stads centerdistrikt har vi 59 hugade kandidater, varav minst 5-6 personer är riktigt kvalificerade och ännu fler med väldevierade politiska kompasser.

---

I Jämtland vann Per Åsling mycket glädjande förstaplatsen. Unga duktiga och ideologiskt klockrena Hanna Wagenius blev 4:a.

Säg JA till gårdsförsäljning, kära Folkpartister!

Kompisarna i Folkpartiet har landsmöte den här helgen och bland de många motioner som ska behandlas finns en som rör gårdsförsäljning. Alltså att svenska producenter av drycker som innehåller alkohol ska kunna erbjuda provsmakning och sälja produkterna på plats.

Tillsammans med centervännerna Claes Västerteg, Per Åsling och Staffan Danielsson skriver jag en debattartikel på Politikerbloggen, i vilken vi vädjar till Folkpartiet att ställa sig på den liberala sidan tillsammans med oss i den här frågan.

S minskar och SD ökar

Samtidigt som Socialdemokraterna fortsätter att minska, så ökar Sverigedemokraterna till sjukt höga nivåer. Märkligt kan tyckas, för ett parti som har en sådan usel politik.

Invandringsfientligheten är djupt osvensk och den hotar Sveriges ekonomiska och kulturella utveckling.

Svaren måste sökas i arbetarrörelsens led. LO-männen gillar varken Mona Sahlin eller samarbetet med Miljöpartiet, varför de kanske borde börja snegla på Nya Moderaterna. Men i varenda kontakt med sina fackförbund får de veta att den borgerliga regeringen raserar ekonomin, sparkar på den som ligger och äter spädbarn.

Detta samtidigt som Mona Sahlin påminner och påminner och påminner om Sverigedemokraternas existens genom att tjata om att Fredrik Reinfeldt måste lova att avgå om SD blir vågmästare.

Den som inte läser tidningen så ofta kan lätt få intrycket att vi står inför ett fullbordat faktum: att SD skulle ha inflytande över politiken.

De har de inte, men de kommer att få om Socialdemokraterna och Mona Sahlin fortsätter på den inslagna vägen.

Sverige bör gå med i NATO

Så skriver fyra riksdagsledamöter idag på Aftonbladets debattsida. (Bland andra Fredrick Federley)

Stockholmscentern beslutade att driva frågan om att Sverige ska ansluta sig till NATO på stämman i våras.

Förslaget gick vidare till den stora stämman i Örebro och gick visserligen inte igenom, men en god bit på vägen mot en ansökan om ett medlemskap tillryggalades i och med skrivningen att Centerpartiet åtminstone ska utreda saken.

---

Vill också rekommendera Karl Malmqvists totalsågning av såväl Maria Wetterstrands flirt med socialliberalerna, som socialliberalismen i sig. Mycket läsvärt! :-)

Magnus om klimatet

Magnus Andersson har rest världen runt och pratar med ungdomar om miljö och klimat. Utifrån intrycken har han skrivit en bok.

Jag har haft förmånen att få betrakta arbetet från nära håll och tycker att boken blir riktigt jäkla bra, med fantastiska bilder och berättelser från möten med fantastiska människor.

Här kan man ladda ner ett smakprov som Magnus har läst in.

---

Update: Magnus berättar på Politikerbloggen om varför han släpper ljudboksvarianten gratis.

Jag kandiderar!

Jag har fått frågan av några nu, så det är lika bra att berätta det för er, kära bloggläsare.

Nästa år är det val och jag ställer upp som kandidat för Centerpartiet i Stockholms stad på alla tre listor, kommun-, landstings- och riksdagslistan.

Nu har jag förvisso världens bästa jobb i det företag som jag och min kollega startade för 8 år sedan, men som många säkert har märkt har jag en hel del synpunkter på politiken.

Jag vill vara med och göra Sverige till ett bättre land att leva i.

Att få förtroendet att göra det som folkvald skulle vara det högsta!

Konkurrensen i Stockholm är stenhård med många otroligt vassa kandidater. Sittande ledamot Fredrick Federley förstås, men även Elisabeth Thand Ringqvist, Abir Al-Sahlani, Helene Törnqvist och Oscar Fredriksson, för att nämna några.

Det är främst företagarfrågor som står mig närmast om hjärtat. Med gott om egna erfarenheter, både från när det gått dåligt och när det - som nu - går ganska bra, vet jag vad som är bra och dåligt för företagarna.

Jag vet att låga skatter är bra. Det absolut tuffaste när man startar sitt företag är att få ihop till skatterna. De måste in, oavsett om du har mat på bordet eller inte. Vi har dessutom ett oerhört komplext skattesystem, som medger generösa avdrag för dem som känner till knepen, men inte för alla andra. Orättvist och bristande i rättssäkerhet.

Jag vet att LAS är dåligt. En felrekrytering kan knäcka ett litet företag och det hindrar dig från att anställa, vilket hämmar ditt företags utveckling och försämrar sysselsättningen i samhället.

Bristen på balans i förhållandet mellan ett mäktigt fackförbund och ett litet företag är på inget sätt någon naturlag, utan ett beställningsverk från den starkare av parterna. Det måste enligt min mening ändras, för att företagandet ska bli säkrare och lönsammare.

Från och med igår är medlemsomröstningen i full gång. Brev med röstsedlar och kandidatpresentationer är på väg ut till alla medlemmar i stockholmsavdelningarna.

Om du vill veta mer om mig, vilka frågor jag vill driva och hur jag tänker genomföra min kampanj är du mer än välkommen att maila mig på johan@johanhedin.se

---

Ser också till min stora glädje att SvD's ledarblogg hänvisar till mitt förra inlägg! :-)

Storm i ett vattenfallsglas

Att jag tycker att statligt företagande inte är en alltigenom lysande idé kommer väl knappast som någon överraskning för någon som läser den här bloggen någon gång då och då.

Är detta dessutom ett energiföretag blir det extra pikant, eftersom energiproduktion så gott som alltid är förknippat med ett visst miljöslitage. (Och/eller risker.)

Energiminister Maud Olofsson är inte den första att ha problem med Vattenfall. Det är möjligt att hon kunde ha hanterat det hela på ett bättre sätt, men faktum är att tre ministrar (alla socialdemokratiska) innan henne har haft samma problem utan att lyckats lösa dem.

Björn Rosengren (S), näringsminister 1998 - 2002, prickades av riksdagens konstitutionsutskott för sin bristande styrning av Vattenfall AB.

Leif Pagrotsky (S), var bara näringsminister i två år (2002 - 2004), men hann ändå med att bli prickad för samma bristfällighet som sin företrädare.

Thomas Östros (S), är påfallande tyst i hela denna debatt. Möjligen beror den sparsamma stenkastningen på det glashus som denne vanligtvis så hätske debattör befinner sig i. Östros blev under sin tid som näringsminister prickad på samma sätt som sina företrädare på posten.

Man får inte glömma att hela kolkraftsäventyret initierades under Socialdemokratisk regering med benäget stöd från Miljöpartiet. Lusten till politisk och ekonomisk makt för den svenska staten och den som styr den övertrumfade både miljöhänsyn och marknadsprinciper.

Nu tar Maud Olofsson ändå tag i problemet och utlovar nya och bättre ägardirektiv innan sommaren.

Om jag fick önska skulle jag även se att Vattenfallet säljs.

---

Självfallet är detta ett sätt för Socialdemokraterna att försöka skada regeringen. Alla som läst en insändarsida i en norrländsk tidning förstår att Maud Olofsson är utsatt för en systematisk attack, gränsande till hatkampanj, initierad och orkestrerad från Sveavägen 68.

När energifrågor kommer på tal, som i fallet med en eventuell försäljning av nätet, fattar de socialdemokratiska spinndoktorerna att det finns möjligheter att driva kilar in i Centerrörelsen.

Detta tar sig rent bisarra proportioner när det läcks dokument, uppenbarligen från insidan i en "liten krets" (DI idag s 8), till syfte att antingen skada energiministern eller det egna bolaget.

Nu är det svårt att tro, men skulle läckan i denna lilla krets vara någon i styrelsen, kan det vara fråga om brottslighet. (Läs mer om ansvar för styrelseledamöter som uppsåtligen eller oavsiktligen skadar bolaget i Aktiebolagslagen.)

Förändringar i (C) nödvändiga

Det går inget vidare för Centerpartiet nu och så har det varit ett tag. Jag saknar insikt i vad som görs inom partiet för att förändra det, men det mesta tyder på att det inte är särskilt mycket. Och så kan vi inte ha det.

Nu finns ingen tid att komma med ursäkter. Alla som vill att Centerpartiet ska ha större inflytande i politiken - eller åtminstone rädda något av det inflytande vi har nu - måste skruva upp nivån ytterligare ett snäpp.

Vi måste kavla upp ärmarna, ta ansvar och fatta nödvändiga beslut om allt från vilken politik som ska kommuniceras till vem, hur denna kommunikation ska gå till och vilka som ska göra jobbet, även om det innebär att gamla goda vänner får sparken.

Partiaorganisationen är varken en skyddad verkstad eller någon social verksamhet. Det är det organ som ska föra ut vår politik på ett effektivt sätt. Om den inte gör det, så fungerar den inte.

Jag upplever att gräsrötterna gör ett väldigt bra jobb. Det är verkligen massor av verksamhet, allt från Centerkvinnornas Wåffelbruk på Jacobsbergs gård till talarkvällar hos oss i Stureplanscentern.

Centerbloggarna är mycket väl representerade i nätdebatten, trots att partiet är förhållandevis litet.

Statsråden och deras pressfolk verkar göra ett mycket bra jobb och man ser framförallt Maud Olofsson i tidningarna så gott som varje dag och i TV åtminstone ett par gånger i veckan.

Enskilda riksdagsledamöter gör ett hästjobb. Annie Johansson och Fredrick Federley som de starkast lysande stjärnorna, men även många andra kämpar oerhört hårt.

Värd att nämna i sammanhanget är Staffan Danielsson som jag inte alltid delar alla åsikter med, men som i alla fall syns, hörs och märks i debatten. Något jag föredrar varje dag i veckan, framför någon som tycker precis som jag, men som aldrig säger något som når ut. (Det är sedan upp till var och en som inte håller med att säga emot Staffan, som heller aldrig backar för en diskussion.)

Anders W Jonsson bemöter precis varenda osaklig attack från socialdemokrater och andra i lokaltidningarna i sitt hemmalän Gävleborg (och de är ganska många), trots jobb både i samordningen och på lasarettet hemma i Gävle.

Magnus Andersson jobbar både hårt och smart och får in utspel i så väl morgonsoffor som fintidningarnas debattsidor.

Alla dessa krafter förtjänar en organisation som stödjer dem och gör att utväxlingen av allas insatser förstärks.

C-kampen mot LAS har pågått länge

Läser hos goda vännen och partikompisen Anders W Jonsson att den centeravdelning som jag är med i, Stureplanscentern, får äran för väldigt mycket. Bland annat kravet på ett avskaffande av LAS.

Jag skulle gärna ta åt mig äran, tillsammans med mina avdelningskompisar, men som framgår av Anders bloggpost vore det inte sant.

Anders skriver att: "Under 70 talet växte inom Centerpartiet kritiken mot lagarna. [ ... ] och handlade om att turordningsreglerna konsekvent missgynnade ungdomar. Även Centerpartister med en starka känsla för småföretagens villkor hörde till kritikerna."

Och att självaste Karin Söder tog till orda om saken på stämman i Jönköping 1979: "Hon krävde då en snar ändring av turordningsreglerna för att inte ungdomar och småföretag skulle missgynnas."

I mer än trettio år har Centerpartiet mer eller mindre aktivt drivit den här kampen och det är hög tid att skruva upp trycket ytterligare!

Pengarna är dina egna!

Centerpartiet föreslår ytterligare skattesänkningar. Heja! :-)

Federley, Emil Källström.

FP borde ägna sig åt politik istället

Jag kan för mitt liv inte begripa varför politiker ska envisas med att vilja bestämma hur och var energin ska framställas, när marknaden är så mycket bättre på det.

I den bästa av världar fattar politiken beslut, grundade på god vetenskap, om hur mycket utsläpp planeten tål och beskattar dessa därefter.

Sedan är det upp till energiföretagen att hitta de lämpligaste metoderna att konkurrera om köparna.

Det är - förlåt mig - helt nipprigt av Folkpartiet att göra anspråk på att politiskt kräva fler reaktorer. Det är dessutom djupt oliberalt.

Det är dessutom så att vi har en historisk energipolitisk överenskommelse från i februari i år som förändrade spelplanen över en natt. En i sig jäkligt bra energipolitik vaskades fram och i samband med detta hamnade den heta potatisen i vänsterpartiernas knä.

Varför hotar Folkpartiet nu överenskommelsen? Längtar man verkligen tillbaka till de 30 åren av borgerlig energipolitisk skleros?

Ormen i Birgitta Ohlssons moralparadis

Via polarn Fredrick Federley hittar jag ett synnerligen läsvärt och viktigt inlägg i sexköpsdebatten, skrivet av Liberatisten Louise Persson.

Obligatorisk läsning!

Peter Eriksson klädsamt självkritisk

Via departementsbloggen läser jag att Peter Eriksson tycker att det är skamligt att statliga bolag investerar i fossil energi.

Peter Eriksson och Miljöpartiet var med att fatta besluten om investeringar i två kolkraftverk tillsammans med den Socialdemokratiska regering de stödde.

Alltså, lite sund självkritik från Peter Erikssons sida, som uppenbarligen går omkring och skäms för sitt hemska fossiltilltag hela dagarna. ;-)

Mer på DI (för prenumeranter).

Wennström missförstår Rand

SvD's ledarsida bjuder idag på ett bottennapp. Johan Wennström tycker att den individualistiska (och möjligen även den religionskritiska) sensmoralen i Ayn Rands mäktiga epos Och världen skälvde, är lite obehagligt.

Wennström hävdar att romanen, likt den utopiska socialismen, ropar efter en ny och mer fulländad människa. Det håller jag inte med om.

Däremot är det ett kraftigt rop på människor att sluta gnälla, spotta i nävarna, axla ansvar och utnyttja den fantastiska kraft som finns naturligt i oss alla, istället för att kräva subsidier, åka snålskjuts på alla som valde den förra varianten och till och med bestraffa dem.

Människans förmågor är enorma. Men för att släppa dem fria och få dessa förmågor att jobba för oss, måste vi rikta blicken inåt. Vi måste fatta att vi har dem och vi måste ha modet att börja lita på dem.

Eller som MJ hade sagt: Börja med snubben i spegeln.

Det går inte att luta sig mot att ett kollektiv ska ta ansvar. Vill du att något ska hända, så får DU ta ansvar. Det har jag lärt mig av Ayn Rand.

Wennström jämför Rand med Dan Brown. Da Vincikoden, du vet...

Jag ska glatt och villigt erkänna att jag slukade Da Vincikoden med hull och hår. Ingen stor litteratur, men ett stycke god berättarkonst till glädje för miljontals, som också visar sin uppskattning genom att fortsätta att köpa Browns böcker.

Tyvärr kan man inte säga det samma om Och världen skälvde, som rent tekniskt faktiskt inte är något vidare. Men historien, miljöerna och skeendena väger mer än väl upp bristerna.

Läs även Johan Norberg och Mattias $vensson om den i vanliga fall kloka (och i samtliga fall mycket trevliga) Johan Wennströms artikel.

---

Som kuriosa kan jag nämna att jag tror mig minnas att Johan Wennström bevistade releasefesten för Och världen skälvde i Sahlénhuset.

Kulturens kraft krossade kommunismen

Många skriver idag om den makalösa spelning som bland andra Metallica gav i Moskva något år efter murens fall. Det finns en youtubefilm från begivenheten som bara måste ses. Den visar kraften i ...tja... - med risk för att låta klyschig - rock'n'rollen.



Man ryser. Man bevittnar något historiskt.

Verklighetens Sovjetmedborgare hade en längtan efter frihet. Frihet att lyssna på vilken musik de ville. Frihet att använda sin skicklighet och arbetsförmåga för att skapa ett bättre liv.

För 20 år sedan segrade demokratin och människorna mot diktatur och tyranni. Att enstaka galningar som Åsa Linderborg och Lars Olhy sörjer denna demokratins triumf är bara att beklaga, men det får helt enkelt stå för dem.

Vi andra kan glädjas åt att världen är en enormt mycket bättre plats efter det att kommunismen kollapsat. Och glad blir man av Metallicaklippet i vilket unga militärpoliser utposterade för att "hålla ordningen" efter viss tvekan rycks med och headbangar i kapp med James Hetfield.

Wetterstrand är vänsterns chans

Till rödgröna vänner och andra som läser detta ska jag drista mig till att berätta en (eventuellt) obehaglig "sanning".

Med Mona Sahlin som statsmininsterkandidat kommer ni inte att vinna valet.

Det spelar ingen roll på vilken politik ni går till val, om folk inte litar på den person som ska leda genomförandet av den.

Svenskarna vill helt enkelt inte ha Mona Sahlin som statsminister.

Inte ens Socialdemokrater har särskilt högt förtroende för Mona Sahlin. (Det måste ses som något unikt.)

Samtidigt åker statsminister Fredrik Reinfeldt runt i världen och gör ett riktigt bra jobb, vilket han också rättvist belönas för i förtroendemätningarna.

Även om många sossar säkert har problem med åtminstone delar av Reinfeldts politik, måste de ju ändå konstatera att den del av arbetet som statsminister som inte omfattar storskaligt sparkande på dem som ligger, eller vad det brukar heta, sköts ganska skickligt.

I takt med att förtroendet för Sahlin dalar, ökar förtroendet istället stadigt för Maria Wetterstrand. Hon ger ett stabilt intryck, uttalar sig ofta på slagkraftigt sätt och upplevs som kunnig och seriös.

(Se upp nu, för nu kommer den obehagliga sanningen:)

Om vänsterpartierna vill vinna valet, måste de lansera Maria Wetterstrand som statsministerkandidat.

Wetterstrand har dessutom helt andra möjligheter att attrahera väljargrupper som brukar rösta borgerligt än vad Mona Sahlin har.

(Nu tror jag förvisso inte att Maria Wetterstrand skulle bli en särskilt bra statsminister, men å andra sidan tycker jag ju inte att Mona Sahlin eller Lars Ohly skulle vara så mycket bättre.)

Det är säkerligen en hissnande tanke för många socialdemokrater att inte bara ha givit upp tanken på att regera själva, utan att till och med delta i och betala huvuddelen av en valrörelse som syftar till en göra en icke-socialdemokrat till statsminister.

För hissnande för att acceptera, så det kommer aldrig att hända. Men det innebär att de förlorar valet. Och bra är väl det...

Unga missgynnas på länets listor

Det mullrar i Stockholms läns centerdistrikt. Själv tillhör jag ju Stockholms stads distrikt och vår medlemsomröstning har inte påbörjats ännu, men länets är klar och länets nomineringskommitté har presenterat förslag på listor.

Av anledningar som är mycket svåra att förstå har man konsekvent flyttat ner ALLA som är under 35 år.

Om man nu har någon slags vettig tanke med detta kan nomineringskommittén räkna med att grundligt få redogöra för dessa på nomineringsstämman.

På riksdagslistan har man t ex flyttat ner Magnus Andersson från sin 4:e-plats i medlemsomröstningen till 5:e. En ENORM skillnad i ett parti som har tre mandat i aktuell valkrets.

Är det någon som tror att någon annan på länets lista kommer att kunna göra en bättre kampanj än Magnus? Är det någon utanför Centerpartiets medlemskår som någonsin hört talas om Kerstin Lundgren? När såg du senast Per Lodenius i en morgonsoffa?

Magnus Andersson har genom sitt ordförandeskap i CUF bevisat sin förmåga att ta sig ut i debatten. I en valkampanj skulle han ha hela ungdomsförbundets entusiasm och arbetsförmåga bakom sig.

Möjligen kan man diskutera om man skulle flytta upp honom eller inte. Att förflyttningen skulle kunna ske nedåt hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

En än mer obegriplig manöver gör nomineringskommittén på landstingslistan. I medlemsomröstningen vann Karin Sjöholm i sin valkrets. Trots detta sparkas hon ned till en tredjeplats och två äldre herrar flyttas upp. Bägge välmeriterade och duktiga politiker förvisso, men det är Karin Sjöholm också. Till och med till den milda grad att medlemmarna tydligen ansåg henne ännu mer lämplig än de två äldre gentlemännen.

Gå gärna med i facebookgruppen som stöder Karins kandidatur.

Nej, vi måste inte sluta konsumera

Bilden visar sambandet mellan BNP och samlad miljöförstöring. Som tydligt framgår rådde i det närmaste ett symmetriskt samband fram till 1970. Efter det så saknas helt positiv korrelation mellan vårt välstånd och hur mycket vi smutsar ner i vår natur. Det är snarare så att sambandet är det motsatta. (Klicka på bilden för att se den större.)

För den som är intresserad av fakta om utsläppsutvecklingen rekommenderas en rapport framtagen av Svenskt Näringsliv som heter Vår miljö 1930 - 2030. (pdf) Det är den rapporten som jag snott bilden ovan ifrån.

I Miljöpartiets moderna retorik (alltså inte den som Schröder ger uttryck för) framhåller man näringslivets viktiga roll i utvecklingen mot en bättre miljö. Det är klokt. För exempel på hur klokt det är rekommenderas webbplatsen Miljönytta.se.

Miljöstalinismen lever i MP

Miljöpartiet gör tappra försök att skaka av sig framstegsfientligheten och lyckas till och från ganska bra.

Jag är övertygad om att många av de unga Miljöpartisterna har en i grunden sund syn på entreprenörskap och tillväxtpolitik. Företagarpolitiken lämnar fortfarande en hel del i övrigt att önska, men om viljan verkligen finns så kommer man att hitta rätt så småningom.

Tyvärr finns det dock starka krafter som verkar i motsatt riktning.

En grön ungdom vid namn Anders Schröder skrev igår på SVT Opinion om att vi måste sluta konsumera, att marknadsekonomi är förkastligt och att materiell standard inte är något självändamål. (det var nära att jag skrev 'självmål')

Detta är ett så flagrant exempel på miljöstalinism som för det första inte löser några som helst problem. Som - genomförd - skulle kasta oss ut i bottenlös fattigdom och som innebär allvarlig statlig repression.

Miljöpartiet ska tydligen definiera vad alla individer i samhället ska eftersträva. Förlåt mig, men att försöka förklara för folk att deras bild av lycka, deras drömmar och mål ska vara något annat än det de själva valt, är dömt att misslyckas.

Detta är helt enkelt inte kollektiva beslut.

Anders ska ge fan i vad jag vill skaffa mig för materiell standard, för att uttrycka mig en smula skarpt.

Magnus Andersson svarar här.

Lögnaktig (S)-propaganda i skolan

Som gymnasist i slutet av 80-talet i en överlag ganska blå skola hade jag en samhällskunskapslärare vid namn Torsten Wergenius. Han var stolt socialdemokrat och hade Rudolf Meidner som största idol.

Han var en ganska skön snubbe. Älskade att köra fort med sin bil. Han flirtade skamlöst med vår ca 120 år gamla engelsklärare Margaretha Waldén (som ändå liksom var piffig och parant). Antagligen gillade han att då och då ta ett glas gott och jag vet med säkerhet att han gillade att trissa med oss högerungar, uppväxta med Dallas och Falcon Crest och befinnande oss i Yuppieerans guldålder.

Ytterst medvetet provocerade han oss med ständiga hyllningar av arbetarrörelsen förträfflighet, löntagarfondernas nödvändighet och alla företagares förmodat nedärvda onska. Det väckte inte bara frustration, utan också en massiv debattvilja.

Samhällskunskapslektionerna kom mer att handla om åsikter än om förvaltningslagen och jag tror att de flesta i vår klass blev intresserade av och engagerade i politik tack vare Torsten.

Det fanns dock en oerhört tydlig gräns. Torsten skulle aldrig någonsin inlett ett samhällskunskapsprov med en sådan propagandistisk sentens som gymnasieläraren Daniel Ådin i Skellefteå tydligen har gjort.

Daniel Ådins elever får lära sig att "Den borgerliga regeringen har kört ekonomin i botten".

Daniel Ådin, som också är engagerad i Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet borde omedelbart skiljas från sin tjänst, då han tydligen inte kan skilja på sina roller.

Avtalsrörelse, ungdomslöner och jobbskatteavdrag

Så börjar det bli dags för den antika sedvänjan avtalsrörelse. Att tro att förhandlarna på ömse sidor om arbetsmarknaden i sin allrådande vishet kan komma fram till vilka löneökningar som 1. Sveriges alla anställda gjort sig förtjänta av och 2. Sveriges alla arbetsgivare har råd att betala blir ju liksom en självuppfyllande profetia.

När verkligheten sedan avviker från kartan får verkligheten (med vidhängande verkliga företag och verkliga anställda) helt enkelt sparken.

Företag är olika och har olika betalningsförmåga. Anställda har olika egenskaper med avseende på kunskaper, färdigheter och arbetsförmåga. Villkorsdiskussionen borde vara en sak mellan den som jobbar och den som anställer. Utan tak eller bottnar.

(För de som vill och tycker att det är praktiskt kan man naturligtvis förhandla i grupp och sluta kollektivavtal.)

Om jag var anställd (jag är företagare sedan många år) skulle jag dessutom ha starka synpunkter på att industriarbetarnas förhandlingar inleder hela konkarrongen och därmed sätter riktningen för övriga branscher.

Just industrin har ju fått ta en hel del stryk i finanskrisen och tål inga signifikanta löneökningar utan att riskera storskalig utslagning med värre arbetslöshet som följd. (IF Metall har ju till och med visat prov på beundransvärd flexibilitet och gått med på arbetstidsförkortningar för att minska arbetsgivarnas lönekostnader.)

Jag tycker att hela den korporativistiska arbetsmarknadsmodellen är helt galen, men nu har vi det här systemet så länge Gamla Socialdemokraterna eller Nya Moderaterna leder regeringarna. Vilka av dem som kommer att göra det efter den 19 september nästa år borde dock kunna påverka avtalsförhandlingarna.

Eftersom en vänsterregering vill höja skatten ganska rejält borde ju en avtalsskrivning vara villkorad så att kraven blir högre om det skulle falla sig så att Mona Sahlin blir statsminister och att kraven är lägre om sjuksköterskor, lärare och poliser får behålla jobbskatteavdraget?

Någon gång när man har tid över borde man stödja LO genom att räkna ut exakt HUR mycket mer deras medlemmar borde kräva vid en rödgrön valseger...

---

Centerpartiet föreslår idag i en rapport något man kallar avstampsjobb. Det ska bli tillåtet att erbjuda ungdomar 2/3-delar av kollektivavtalslönen. Ett antagligen mycket effektivt sätt att öppna upp arbetsmarknaden för ungdomar, som med dagens stelbenta svenska arbetsmarknad hamnar hopplöst utanför.

Läs rapporten här. Även SR, Annie och Per Ankersjö.

Läsvärd Expressenledare om avtalen och jobben.

(S) problembild: folk har det för bra

Hos polarn Johan Ingerö läser jag en lika komisk som tragisk beskrivning om varför den svenska socialdemokratin antingen behöver en idémässig totalrenovering eller avvecklas å det snaraste.

Ett stjärnskott vid namn Anna Skåner beskriver det som ett problem att "folk har det bra". (För att man då inte blir benägen att rösta på sossarna.)

Man tar sig för pannan. Att Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet driver en politik som hindrar vanligt folk från att kliva framåt i livet är ingen nyhet.

Att avsikten är just att hålla människor nere, utanför, beroende av staten och i fattigdom trodde man ju i ärlighetens namn inte. Så jäkla cyniska och maktgalna kan man väl helt enkelt inte vara? Eller det kanske man kan...

Detta är alls ingen engångsföreteelse från arbetarrörelsen. När jag för ett par månader sedan debatterade fackets roll i Studio Ett var jag nära att ramla av stolen när Veronica Karlsson från SKTF konstaterade att det var "på gott och ont" att unga människor idag har bra självförtroende. En absurd ansats som jag bemötte så kraftfullt jag kunde.

En politisk rörelse som motiverar sin existens med att det är synd om en massa människor måste helt enkelt se till att det är synd om en massa människor.

En saftig biff serverad med kattspya

I förra veckan käkade ett gäng svenska bloggare lunch med norska Fremskrittspartiets partiledare, Siv Jensen.

För drygt ett år sedan skrev jag om Frp's märkliga ideologiska tulipanaros. Frp var från början ett missnöjesparti i sin klassiska form och är till stor del det fortfarande. För att så att säga bli ett "riktigt" parti behövde man en ideologi att stå på.

Att man valde klassisk liberalism är mycket glädjande, men det är också lite konstigt. Det bränsle med vilket man driver debatten framåt är till stor del något som är helt oförenligt med klassiskt liberala idéer: invandringsfientlighet.

Att ställa nationaliteter mot varandra och hävda att norrmännen ska ha förtur till jobb och sådant trams är inte bara en avskyvärd tanke, det är också motsatsen till liberalt.

Det är en total krock mot marknadsekonomins principer och är följdriktigt även ekonomiskt ineffektivt. Det är lämplighet som ska avgöra vem som ska ha ett jobb, inte nationalitet, antal tjänsteår eller något annat.

Förhoppningsvis är Fremskrittspartiet på väg mot en bättre och mer liberal politik även på migrationsområdet. Den dagen tänker jag älska dem förbehållslöst, då man sätter ner foten och konstaterar att: "Vi har vært dumme. Det er klart at man ikke kan skille mellom folk og folk. La oss åpne våre grenser for alle som ønsker å komme til Norge for å bo, arbeide og drikke Ringnes."

Tills dess tänker jag betrakta dem med vederbörlig skepsis.

Klockan klämtar för Systemet

Goda vännen och CUF ordföranden Magnus Andersson debatterar idag på SVT-Opinion om att jordbruksminister Eskil Erlandssons förslag från förra veckan om att svenska vingårdar ska få bli "filialer" till Systembolaget, är en urvattnad kompromiss.

Bättre det än ingenting, kan man tycka, men Magnus har ju en poäng i att man vända totalt på det: varför ska vi överhuvudtaget ha ett försäljningsmonopol?

Vad är det som gör privata företag sämre skickade än statliga dito att följa regler och lyda lagar?

Ha gärna åldersgräns och håll kvar eller kanske till och med förstärk kraven på legitimationskontroll och annat. Men låt flera vara med och göra jobbet!

Men folkhälsan då? Svensken anses ju tydligen inte kunna fatta rationella beslut för sig själv?

Det kanske skulle kunna vara ett argument OM det hade varit så att jämförbara länder utan statligt försäljningsmonopol för alkoholdrycker hade större problem än Sverige. Men så är det inte.

Privata företag får ju för sjutton till och med vara verksamma inom vård och omsorg nuförtiden. Så pass mycket litar vi ju ändå på dem...

---

Allvarligt talat: är det någon som tror att vi kommer att ha systemmonopolet kvar om 20 år?